Har du ett speciellt minne från messaure som du vill dela med dig av så maila det till webbmaster så blir det inlagt här


Här kommer Ett kåseri från Curt Erixon fd. lärare i Messaure skola.

 "Jakten på Ewa"

1958 kom jag till Messaure skola och ganska snart tog jag en bild av klassen - som egentligen var 2 = 5-6.
 

  
 

Det var roligt och spännande att för första gången få en egen " klass".

Min största supporter blev "Fiel", som som jag var "Porjuspojke" . Hans pappa var arbetskompis med min pappa.
Det dröjde bara några dagar så frågade Fiel " tror Du att jag kommer att få sitta kvar"? och om jag kom med förslag om att vi "kanske skulle bestiga berget så var han alltid den som ropade JA.
Problemet var dock att klassen snabbt växte och före Jul var de så många att de måste gå på sina bänklock för att komma till sin plats.


Jag var närvarande när klassen firade 50 år 2008 och då och då hälsade jag på under "messaureträffarna.
Senast gången var 17 Juli förra året och det var inte många där då !

När jag se kom hem till Boxholm berättade min granne att en "snygg kvinna" hade bett honom lämna en blomma till mig. På påsen stod "Tack för en fin skoltid , jag hette Ewa Pålsson då - nu heter jag Hall .
Flera flickor försökte lista ut vem av flickorna som var Eva. Vi kom fram till att hon satt i mitten i vänstra kanten - MEN "var fanns hon ?
"En gåta" men vid en "söndagsträff i Boxholm lite senare frågade en deltagare "har Du träffat Ewa nu?
Jag fick ett telefon nummer och det visade sig att Ewa länge känt till att jag fanns i Boxholm men hon hade inte gett sig till känna.

Via telefon fick jag veta att hon bodde i Spånga , fyller 70 år i sommar och att hon var på väg på en resa till Sydafrika.
Jag hade bett henne om en "färskare" bild och så ser hon alltså ut med med midsommarkrans i håret.


Visst är det samma"flicka"?  - nästan 58 år senare.

Jag har hunnit fylla 80 och firade detta i Spanien. Vi är vid god hälsa och året med Er känns fortfarande som en fin upplevelse
Ewa säger att hon tyckte jag var snäll . kan det vara sant  ?.........................................................  Magistern Curt.


Här med hustru Vega i Spanien (webmasters kommentar)
 


Här kommer en berättelse från Karl-Erik Söderberg, Tumba
och hans tid i Vattenfall

 

ETT MINNE FRÅN MIN TID I VATTENFALL

Året var 1953 och Stora Luleälven vid Messaure skulle byggas ut. På den tiden indelades arbetskraften i tjänstemän och kollektivanställda.
Men det fanns även en annan social indelning. En del av de tjänstemän, som kom från Stockholm, bland annat han som den här historien handlar om, ansåg sig stå på ett högre    intellektuellt plan än landsbygdsbor. Dumma bönder var ett begrepp.
I samband med projekteringen av kraftverksbygget behövdes en fallhöjdsprofil för vattnet utefter den del av älven, som berördes av utbyggnaden.
Nåväl, tjänstemannen Ohlforser från Stockholm skulle utföra avvägningsarbetet.
Han kom körande i sin bruna tjänstebil, sladdade i kurvorna med två fingrar på ratten, armbågen nonchalant utanför sidofönstret, hade solglasögon på sig och en cigarett dinglande i mungipan, brylcreme i håret och var iförd shorts. Till sin hjälp hade han en kollektivanställd, som hette Olsson. Han var från Sarkavara,
men det fanns en annan bland de anställda som också hette Olsson och därför kallades Olsson i det här sammanhanget för Sarkavaara. Det var en kraftigt bygd , mycket tystlåten man, och det enda som förmådde honom att lossa tungans band var de varor som kom från Systemet nere i Boden. Han bar ett par blåbyxor vars blanksvarta knän bulnade av ingrodd skit och vars trådslitna byxbak hade filtrerat åtskilliga brakisar. På den tiden stod det "Fristads" på blåkläderna, och jiins hade ingen i Sverige hört talas om.
För att få fallhöjdsprofilen hade man ett längdsystem utefter ena stranden och höjden för alla brytpunkter mellan fors och lugnare vatten skulle höjdbestämmas.
nu går avvägning till så, att man går mellan två punkter som är höjdbestämda sedan tidigare. Det är s.k. fixpunkter. För att transportera höjden horisonterar man ett avvägningsinstrument, det är en tubkikare med vattenpass på ett stativ. Så avläser meterskalan på en fyra meter hög stång, dels bakåt från utgångspunkten, dels framåt till flyttpunkten. Däremellan gör man detaljavläsningar, i det här fallet brytpunkterna i vattenströmmen. Så går man stegvis framåt och flyttar växelvis stång och instrument
tills man når nästa fixpunkt och kan kolla sin mätning. Under det man flyttar instrumentet, får inte stången flyttas, och när stången flyttas, får man inte röra instrumentet.
Nu bar det sig inte bättre än att Ohlforser efter avslutad mätning räknade protokollet, kliade sig i huvudet, räknade om, suddade i mätprotokollet och sade plötsligt:
-Hörru din jävel, du har flyttat stången mens jag flyttade instrumentet, jävla dyngtrampare!
Sarkavaara:
-Om inte du håller käften flyttar jag dej ut i älven!
Ohlforser höll käften och räknade om tills han tyckte mätningen stämde.
Nåväl, man ritade upp fallhöjdsprofilen enligt utförda mätningar.
Det var bara ett problem:
Vattnet rann uppåt.

Karl-Erik Söderberg
 

 



 Ingela Koski har skrivit en betraktelse om sin gamla bygd.....

 

Till Alla Er som har en egen bygd.

Jag vill bara berätta en sak för Er.

Gick omkring i min gamla bygd, den jag hade förmånen att växa upp i. Byn hette ja, heter Messaure.

Jag gick och strosade efter det som en gång var ”huvudgatan”. Där var det sen länge helt öde. Inte bara det att inga bilar eller människor var ute just då som man ibland kan tänka när man går ut en vanlig kväll. Nej här var det helt öde… Ingen gatubelysning , inga lekande barn i lekparken, inga kvinnor på väg till tvättstugan mitt i byn, inga skränande tonåringar som tjoar o brottas efter vägen…Bara alldeles tyst och stilla.

Några lavskrikor följer min vandring på avstånd, dom undrar nog vad jag är för en figur som går där och strosar alldeles ensam på en öde väg.

Vägen jag går på är kantad av sly som växt upp till träd….där tidigare gräsmattor fanns är det  nu helt igenväxt av små träd och buskar. En o annan gran har letat sig in och blivit riktigt fin, skulle passa bra som julgran till advent, bara att sätta i ljusslingan och tända. Om det funnits ström vill säga.

Jag går sakta genom Byn, tänker tillbaka. Där låg huset vi bodde i när jag föddes, och där låg huset vi bodde i när lillebror just hade lärt sig att gå och vi hade fått en liten hundvalp, Nalle.

Där bodde min bästa vän och där var bodan där jag gömde min docka när jag blev för stor att leka men henne. Jag hade henne där och bytte kläder på henne vår och höst, varmt till vintern och lite svalare till sommaren. Numer finns hon på min säng hemma, alltid framme, inte gömd o glömd.

Passerar det som en gång var en tennisplan, den syns inte mer. Inte heller kan man se var hockeyrinken låg eller brandstationen eller byabastun eller något av alla dom husen som var fyllda av levande människor och lekande barn…Det finns inget kvar, inga hus, inga människor, bara lavskrikan som följer mig på avstånd.

Tystnaden kan nästan kännas ända in i själen, det gör liksom ont långt därinne när jag går där efter byavägen som är helt öde och stilla. Stilla på ett sätt som inte kan förklaras med ord, det måste kännas, där inombords.

Till och med bäcken tystnade några år efter att alla människor försvunnit från byn. Vattenfall lät leda om den vackra bäcken som rann förbi byn, genom en tunnel i berget ner till magasinet för att få några droppar till kraftverket nedanför den stora dammen.

Känslan som infann sig den gången jag med bil närmade mig byn, när jag kom till dammen där jag  tidigare sett hela byn i mörkret, alla gatljusen som lyste överallt där nere. Nedanför det fina berget där slalombacken med tillhörande elljusspår låg, ljusen som visade var vägarna gick, var husen låg, det stora torget med alla byggnader, var riktigt  obehaglig, nästan overklig.

När jag denna gång kom, var det helt mörkt, precis som om det var strömavbrott. Det var bara det att det inte var strömavbrott. Byn hade släckts ner och strömmen var borta för alltid, liksom alla husen, alla människorna.

Det var som en hästspark i magen, det hade verkligen blivit så som alla sagt.  Byn hade lagts ner……

Jag hade ini det sista hoppats att Byn skulle få leva kvar, att den för alltid skulle finnas där. Att jag för alltid skulle bo där , ja så tänkte jag när jag var ung vuxen .Att den för  dom som redan flyttat skulle finnas där som något man kunde komma hem till.

Men så blev det inte, Byn las ner, helt och hållet.

Om känslan när strömmen bröts var otäck så blev det ännu värre när bäcken tystnade.

Bäcken där vi tagit vidjor och fiskat fina foreller. Bäcken där vi vandrat, suttit och filosoferat på stenhällarna vid en sprakande eld var borta, den hade tystnat, för alltid.

Den känslan är för evigt inpräntad i mitt inre, både när det gäller Byn o bäcken. När något försvinner och aldrig mer går att få tillbaka.

Med denna historia vill jag säga till Alla Er i ute i bygderna. Var rädd om Er fina bygd, se till att den lever. Se till att den aldrig läggs ner och tystnar som bäcken i Min   barndomsby.!!!!!

 Ingela Koski

Ulf Westfal Vuollerim har skrivit en intressant artikel om begreppet "Hembygd"  vilken han läste upp på återvändarträffen i Messaure 2008.
Här kommer den i sin helhet.




Hembygd i Norr med rötter och rutter.

Som uppvuxen på flera kraftverksbyggen runt om i Norrland, har jag på varje ny plats ofta fått frågan om var min ”riktiga” hembygd är belägen.

”-I tallskogen” brukar jag  för enkelhetens skull svara. Det var i den naturmiljön som jag kände att jag trivdes. De byggen mina föräldrar arbetat på under min levnad har alla varit belägen just där. I tallskogen. Men på flera olika platser och i skilda landskap.

Från skolan och litteraturen fick man veta hur begreppet hembygd skulle tolkas. Det handlar i de flesta fall om en fast punkt där helst flera generationer av tidigare släkten har tillbringat sina liv under långa tider. 1800-talets större bondgårdar tycks ha varit grunden för det som kom att kallas hembygdsgårdar som blev kärnan i den rörelse som vi idag deltar i genom föreningsarbete runt om i hela landet  Även moderna uppslagsverk berättar om hembygden som en landsbygdstrakt där någon vuxit upp och möjligen känner för att återvända till.

Hembygdsrörelsen har som regel främst varit inriktad på bevarande av den materiella folkkulturen, föreningsmöten, fester och dokumentation av muntliga traditioner. I ett senare skede har även kulturmiljön i vidare betydelse införlivats i begreppet och hembygdsföreningarna har blivit viktiga även för samhällsdebatten och miljöfrågor.   

Någon egen bygd med inägor av hägnad åker och äng fanns inte i min uppväxt. Inte heller finns några bevarade egnahem eller unkarlsbaracker för sammankomster av det ena eller andra slaget. Den materiella kulturen som vattenfallarna skapade runt sitt boende har inte uppmärksammats på samma sätt som böndernas.

När hembygdsgården i mitt nuvarande boställe i Vuollerim skulle invigas, hade tryckfelsnisses större släkting varit framme. Med stora utsirade bokstäver kunde man på den gamla röda, vitknutssmyckade mangårdsbyggnaden läsa ordet ”Hembyggdsgård”. De dubbla g:na i mitten av ordet väckte nog inte bara mina hembygdskänslor. Den större delen av byns befolkning de senaste femtio åren har ju alla haft min bakgrund med ett liv på ”byggen”. Den del av samhället där vi levde benämndes även som ”Porsibygget” på kartor och vägskyltar. Ortnamnet Vuollerim är för övrigt samiska och betyder Nedre selet. I dag är det vattnet oftast ett stillastående  magasin för kraftverket.

MESSAURE
Hembygdsbegreppet är alltså ingen helt enkel sak. Men byn lever och framtiden är inte helt dyster. Värre blev det för grannbygget ”Messaure”. Nästan 3000 människor levde där under ett  intensivt decennium i mitten av förra seklet i ett närmast urbant samhälle med en för tiden extrem biltäthet, landets modernaste kiosk, mängder av butiker, bibliotek, sjukstuga, kyrka, Folkets Hus och stor inflyttning. I dag finner återvändande, hembygdslängtande tidigare Messaurebor intet av detta. Människor och materiell boendekultur är borta. Kvar av detta finns endast den två kilometer långa dammbygnationen av jord och betong motsvarande fyra Cheopspyramider i volym.

Fortfarande sker dock en speciell inflyttning till trakten. Det handlar om växter tillhörande det gamla öppna odlingslandskapet från landets jordbruksperiod. Växterna har visat sig stortrivas i den exploaterade kraftverksmiljön. Som tidigare vattenfallare har de flyttats från ett annat dammbygge, tre mil nedströms Stora Lule älv vid Vuollerim, som idag skall skall beläggas med sprängsten för att Porsi kraftstation skall motstå kommande årtusendens vårfloder.

På tal om årtusenden kan nämnas att Messauremagasinet har sin stränder belägna på samma plats som havet hade direkt efter att inlandsisen släppt sitt grepp över området för kanske tiotusen år sedan. Människorna då hade alltså samma vattenutsikt som återvändande Messaurebor har i dag. Sedan i somras pågår även organiserade sammankomster för dessa hembygdstörstande människor. Fast utan hembygdsgård.

KIRUNA
Om grunden för hembygden Messaures uppgång och fall låg i exploatering av eviga vattenströmmar som tyglades, ser det annorlunda ut för Kiruna stad. Här är det malmkroppen under själva hembygden som spökar. För att kunna komma åt större delar av den åtråvärda järnmalmen måste en tredjedel av bebyggelsen flyttas med människor och allt.

Den välbekanta siluetten av landets kanske modernaste och arkitektoniskt mest intressanta stad som uppfördes för 100 år sedan kommer att förändras för all framtid. Det prisbelönta stadshuset och Sveriges vackraste byggnad, kyrkan får göra gemensak sak med arbetarbostäder, Hjalmar Lundbohmsgården och järnvägstationen; Flytta till ett område som inte hindrar exploateringen av resten av malmkroppen.

Den här gången skall man dock vara mer förberedd på förändringen. Länsmuseet, Länstyrelsen, kommunen, Riksantikvarieämbetet och gruvbolaget skyndar sig att komma samman medan lokaler för hembygdsfrågor fortfarande finns kvar. Frågor som behandlas är förstås vad som händer med en miljö när den förlorar sin djupare innebörd som hembygd för innevånarna och kulturarv för hela landet. Kan situationen behärskas och styras utifrån andra skäl än de rent ekonomiska?

Visst borde också Messaures rivning och folkförflyttningar ha föregåtts av liknande frågor innan den hembygden förstördes. Kanske kan de nyupptagna sammankomsterna på orten ändå leda till att en mötesplats kan ordnas både för de forna Messaureborna, nu spridda för vinden, och för oss andra som såg samhällets kvaliteter under utbyggnadsperioden.

POLCIRKELN
Om man kan se problem kring hembygdsbegreppet med Messaure och Kiruna blir det kanske ännu svårare att ta sig an Polcirkeln. Den sträcker sig runt hela norra halvklotet på 66,6° nordlig bredd och utgör alltså endast en tänkt linje som oavbrutet flyttar sigpå grund av planeternas dragningskraft och jordens skiftande lutning.

Min gamle vän och arbetskamrat Lasse menar emellertid att det endast finns ett ”riktigt” Polcirkeln,

nämligen den plats där han är född och uppväxt. Det var också den enda plats längs hela den norra polcirkellinjen, där man tidigare kunde få en poststämpel på sitt vykort som visade att man faktiskt varit i Lasses och även Jultomtens hembygd. Stämpeln blev dock stulen för något decennium sedan när kommunens centralort Jokkmokk ansåg att den behövdes bättre vid deras byrå för besökande turister.

Av bebyggelsen i byn Polcirkeln återstår inte många bostadshus. Men järnvägsstationen, som lever en tynande tillvaro intill malmbanan med järn från Kiruna och elkraft från Messaure, har fått en nyinflyttad granne. Ett monument skapat av arkitekterna Per Persson och Annie Arnqvist har placerats där för att göra korsandet av polcirkeln till en exklusiv upplevelse för turister och intresserade.

Den symboliska polcirkeln är en vattenränna som inte fryser till om vintern. Den delar världen i en mörk och en ljus halvcirkel bestående av malmpellets och dolomitsten. Naturligtvis elupplyst. 

Tyvärr är den inte flyttbar. Den följer inte med polcirkelns naturliga vandringar om 15 meter / år i nordlig eller sydlig riktning. Därför måste både Lasse och Tomten vänta ytterligare 50 år innan de får tillbaka sin egna hembygd.

Norrbottens jakt efter resurser som el eller malm, eller till och med turistattraktioner har gjort att vi kan utbyta hembygdens rötter med det mer mobila begreppet rutter.

Precis som i samernas värld.                                                                       Ulf Westfal, Vuollerim

 

Här kommer två berättelser inskickade av Anders Nystedt. 
De är tagna från hans blogg : http://blogg.aftonbladet.se/14005  

Rötter

Skrivet av AndersN 3 juni 2007, klockan 23:01

Jag minns att det regnade. Jag kommer inte ihåg hur länge vi hade suttit i bilen, men det måste ha varit nästan hela dan. Det är en bra bit från Umeå och hit upp. Vägen gick lite svagt uppåt genom en sandås och jag kommer ihåg dom raka, blöta, brunsvarta tallstammarna, som avtecknade sig uppe på åsen. Och så renen med renkalven, som också stod där uppe bland tallarna. Det var första gången i mitt liv som jag såg en ren.

 

Jag var nio år gammal och jag och min familj var på väg till vårt nya hem. Efter den långa backen genom sandåsen var det inte långt kvar till samhället. En stationsliknande liten byggnad stod närmast vägen, bakom den ett litet torg med butiker, post, bibliotek och längst bort Folkets Hus med biograf och servering. På stationsbyggnadens tak stod namnet Messaure i stora vita blockbokstäver.

 

Här skulle vi bo, några mil upp efter älven från Vuollerim, fyra mil tvärs genom skogs- och myrmarker till Jokkmokk och drygt tjugo mil till storstaden Luleå nere vid kusten. Huset var en sjurums enplans villa med inbyggt garage och altan på baksidan. Inte för att vi behövde alla rummen. Vi var fem i familjen, pappa, mamma, jag och mina två systrar. Utan kanske mer för att pappa var den nya platschefen för ett stort vattenkraftverk, där det med tiden skulle byggas en stor jorddamm och sprängas bergrum och avloppstunnlar och då kanske det behövdes ett hus som anstod en sådan chef.

 

Kanske var det så att hela samhället var planerat och byggt efter detta synsätt. Högst upp bodde arbetsplatschefen, ingenjörer, högre tjänstemän och samhällets läkare, lite längre ner mot älven lägre tjänstemän och arbetare med sina familjer och längst ner, nästan vid älvstranden, ensamstående arbetare och tillfälligt anställda i egna ungkarlsbaracker. När det var som mest bodde och arbetade drygt 2000 personer i detta samhälle.

 

Idag finns ingenting kvar. Nästan allt är borta. Vägarna är fortfarande körbara. Dom är det enda som antyder om var husen en gång i tiden låg. Många av husen flyttades till nya kraftverksbyggen längre upp efter älven. Några såldes till anställda på bygget.  Här har jag mina rötter, bland dom raka tallstammarna och björkslyn som sakta återtar förlorad och en gång bebyggd mark.

 

 

Ett svartbygge

Skrivet av AndersN 23 juli 2007, klockan 19:30

Det är alldeles tyst. Det susar lite lätt i tallkronorna högt där uppe. Vinden är ljum och varm och full av mygg. Jag står åter igen bland dom höga raka furorna, inte långt från den plats där jag en gång bodde. Framför mig hänger mitt livs enda byggnadsverk på trekvart.

 

Från början, för drygt fyrtio år sedan, spikades dom grova reglarna fast mellan tre träd och utgjorde då en stadig grund för det spontade trekantiga golvet med tilltänkta väggar och ett ordentligt tak. Men nu hade ett av de tre träden dött, torkat ut och var på väg att falla omkull. Golvplankorna var också dom torra och murkna och dom kraftiga spikarna var rostiga och höll med all säkerhet på att även ta död på de två andra träden.

 

Jag kommer ihåg hur vi slet med bygget, jag och min kompis. Vi hade hittat plankorna i en prydlig stapel på andra sidan vägen, där man höll på att uppföra en del nya hus. Vi tänkte att det gjorde väl inte så mycket om vi tog några. Det fanns ju så många där. Vi spikade reglar och sågade golvplankor, samtidigt som vi planerade hur det fortsatta bygget skulle se ut. Det skulle bli täta fina väggar med uppsågade fönster och en stege upp till övervåningen, där vi skulle ha en altan med räcken att stå och luta sig mot.

 

Men det blev ingenting av med det, för byggjobbarna på andra sidan vägen kom ganska snart på vilka som stulit deras virke och vi blev genast ålagda att riva bygget och lämna tillbaks dom stulna brädorna. Vi, jag och min kompis, var stolta över vad vi hade åstadkommit och vi beslöt oss att försvara vårt bygge med näbbar och klor. Vi vägrade att riva.

 

Det löste sig så småningom. Reglarna och golvplankorna fick sitta kvar, men brädorna som skulle bli väggar och tak fick vi lämna tillbaks. Det stolta byggnadsverket blev förvandlat till ett olagligt svartbygge.

 

I dag är samhället helt borta. Alla hus är nedmonterade. Ingen bor här längre. Men jag har min stolthet kvar, kanske till och med ännu större nu än då. Svartbygget har stått emot tidens tand och är nu ett byggnadsminnesmärke över ett sedan länge försvunnet samhälle, där barn en gång lekte och verkade.  

 


En berättelse från Börje Holmström

Jag har ett roligt minne från Messaure i slutet av sextiotalet. Jag och Roffe (Barny ) skulle försöka låna Älvgården för att träna Shadovs musik, så vi gick till gubben Falk. Där stod vi med mössan i hand och frågade om vi fick träna lite musik med låg volym. Svaret vet ni nog. Om man stannar i Sobbatsel en lugn dag och lyssnar kan man höra ekot än i dag när gubben skriker neeeej. Stor besvikelse för oss, enda glädjen som fanns kvar var bastun nästa kväll.
Bastukvällen kom, där satt vi alla kompisar och hade det mysigt. in kommer gubben Falk, precis när vi hade badat färdigt. Gubben gick in i bastun, sen ropade han att jag skulle lägga i mer ved i kamin förrän jag gick. då fick jag chansen att hämnas gubbj... Jag fyllde kamin med ved plus Falks långkalsonger.
Det var 27 minus, gubben hade terylenbyxor, så han hade gått väldigt bredbent hem. Sen ringde han mej och frågade om jag hade tagit hans långfillingar. och det hade jag ju inte gjort, jag hade ju eldat med dom. Hämnden är ljuv. 
   
Börje Holmström  080310


En hälsning från magister Curt Erixon

Hej klass 5-6 i Messaure 1958.
(några rader från magistern Curt Erixon ).

1958 blev jag ”folkskollärare” vid seminariet i Luleå. Sommaren jobbade jag och var ut och liftade ”nere” i Europa. När 3 veckor var kvar av sommarlovet sökte jag upp ”rektor Rune”- Lundberg och frågade om han hade något lärarjobb ledigt i kommunen.
Javisst , sa han , Du får tjänst i Messaure !

Inflyttningen till kraftverksbygget var i full gång , när terminen började hade jag 24 elever  = Ni som finns på bilden som jag tog i september – tror jag.
I november fanns 30 elever och det började bli trångt i klassrummet. Då ringde jag igen till rektor Rune och undrade hur jag skulle klara ”situationen” . ”Det finns inga delningstal före Jul” var hans svar .
Före Jul var Ni  34  !
En dag  knackade det på dörren och utanför klassrummet stod   1. Maj Bossum Nordbö från Skolöverstyrelsen   2. Länsskoleinspektören Edvin Flemström    3. ”Rektor Rune och Skolstyrelsens ordförande.

Jag = nyutexaminerad, oerfaren lärare fick en chock när jag förstod vilka de var. Jag trodde naturligtvis att de var ute för att ”kontrollera” mig. ”Rektor Rune hade inte förvarnat och trodde bevisligen att jag skulle klara av detta besök. ”Du har många barn , sa Maj ”. Det var så många bänkar i rummet att Ni ibland gick på varandras lock. ( minns någon detta ? ).
Det är ju faktiskt snart 50 år sedan jag såg Er och Berit F/C  har genom att ”numrera” Er på bilden ”friskat upp mitt minne”.

Anna-Greta träffar jag varje sommar i Mattisudden  dit hon och hennes Börje ska flytta ”snart” = när de pensionerar sig. En del av Er  blir ju 62 i år  !!!

Christer ser jag ibland i Jokkmokk .

Berit Strids  mamma Julia var en god vän till min mamma och jag har idag  = 22 jan. – 08  pratat med henne. Hon påminde mig om en dramatisk händelse i klassrummet  på Luciamorgonen. Karin hade en tomtedräkt med vadd  kring handleder och runt halsen. När hon sträckte sig efter något fattade vadden eld, hon blev förskräckt förståss, tog sig mot ansiktet och då fattade kragen eld. Alla i närheten kastade sig över henne för att släcka men hennes ena hand torde än i denna dag ha spår av brännskadan som hon fick.
Berit kom också ihåg ”min bil” = en Opel 1934 års modell som jag köpte i Luleå för 400:- för att hinna ta mig tillbaka till Messaure. ”Polisen är intresserad av magisterns bil” sa någon och en dag stoppade de mig och  provkörde. Dörren på förarsidan måste man hålla i eller binda fast och jag blev naturligtvis ”skärrad” men den äldre polisen blev så förtjust i bilen så han ville köpa den..

”Fiel” har jag träffat på skolan i Jokkmokk ”ett antal gånger. Han frågade mig efter en vecka i skolan 1958  ”Tror magistern att jag får sitta kvar” ?
Han var min största supporter.  Kom jag med ett förslag om att vi skulle gå upp på berget eller ”nåt” var han den förste att ropa ”Ja det gör vi”. Hans entusiasm var till stor hjälp och för en vecka sedan kom han till min svägerska Hjördis i Jokkmokk och gav henne några fiskar.

Jag minns inte så mycket av vårterminen  då  klassen  var delad i en 5:a och en 6:a. Jag gjorde några turer in i Muddus nationalpark – förståss.

Jag har bara positiva minnen från året i Messaure. Det var lättare att vara lärare då !

Under sommaren 1959 åkte jag runt i England för att sen åka ner till London och vara ”assistent” åt sjömansprästen (som tidigare var i Messaure.)
Hösten 1959 fick jag tjänst i Jokkmokk. Den 25 nov. 1963 slutade jag röka, gifte mig 2 maj 1964. Sen har vi varit i Umeå 1966-67, i Surahammar 1967-69, i Lycksele 1969 – 1985. Nu har vi bott i Boxholm – Östergötland i snart 23 år. Våra pojkar (43) och (40) bor i Göteborg och Karlshamn. Min dotter Helén som föddes 1958 (ungefär när jag tog gruppbilden av Er) bor i Göteborg.

Det är roligt att komma i kontakt med Er igen och jag hoppas få veta mera om vad Ni gjort sedan våra vägar skildes.

Bifogar en bild som visar hur vi ser ut nu.

Hälsningar……………………………………………….”magister” Curt  ( 73 i år)


Här kommer en härlig berättelse från Weine Rohlén

Ett minne från Messaure

Scouterna, hur roligt var det inte att en gång i veckan få samlas i scoutstugan för att inför vår scoutledare Ragnar Palms ledning lära oss allt om naturen, samt försöka vinna den tävling vi hade vid varje träff.
Den patrull jag tillhörde hade namnet Höken (Hapak) det fanns även Tjädern och Örnen. Efter varje vunnen tävling ställde vi oss i ring, tog varandra om axlarna och skrek patrullropet:
HAPAKS KLOR ÄR VÄLDIGT VASSA OCH FÖR DOM MAN SKALL SIG PASSA!
Sen alla haiker med övernattningar och praktiska övningar av det vi lärt oss teoretiskt, hur mycket har man inte haft nytta av det resten av livet.
Vi hade även  patrulltävlingar mot andra patruller från hela Norrbotten en gång om året. Ett kärt minne som då dyker upp är när vi var i Boden och tävlade. Då lyckades vår patrull vinna en av deltävlingarna, nämligen "mat". Vi fick fisk, aluminiumfolie och salt. Vi rensade fisken, kastade in en hel näve med grovsalt och rullade in fisken i folie och la den på glöden. Döm om vår förvåning när domarna tyckte vår fisk hade en intressant smak och vi vann tävlingen.. Lite sämre gick det i tävlingsgrenen orientering. Ja, till och med mycket sämre.. Man hade nämligen lagt in ett hemligt tävlingsmoment. Man förväntades uppträda scoutmässigt dvs. gå på ett led, bära patrullflagga först och framförallt vara tysta.
Vår patrull gjorde tvärtom, och så här i efterhand har jag tänkt det var nog tur för våra orienteringskunskaper var nog inte så bra. Man lyckades hitta oss tack vare ljudnivån innan det blev alltför mörkt den kvällen.
Så till sist om vår scoutledare Ragnar Palm (eller någon från hans familj) har tillfälle att se dessa rader, så skall du veta att det du lärde oss både när det gäller scouting och inte minst lekar så är det sånt som vi alla har haft otroligt stor nytta och glädje av.
Lekarna har jag fört vidare till mina nuvarande vänner och till släkt och familj.

Ett stort tack!
Weine Rohlén

Ett tidigt minne från Messaures första skola.

En sommar dag 1957 kom vår familj till Messaure första gången. Det var mamma Stina, pappa Allan, min syster Ulla, och jag som då var 11 år gammal.
Huset vi bott i i Näverede i Jämtland kom också, i små bitar. Under tiden pappa byggde upp det igen inhystes vi i en sk. ”byggkur”  bestående av ett litet rum med en kokplatta på en bänk och en gemensam vattenkran ute på gården.
Då min pappa var ”bergsprängare” så var vi bland de allra första som kom, det fanns inte många hus klara och dåligt med vägar.
Männen arbetade skift och byggde upp sina hus på fritiden, så det tog lite tid. När skolan började på hösten bodde vi kvar i ”byggkuren”.

Första skolan drevs i tjänstebostad F 40, och det var också där ute på gården som ”byggkuren” stod. Det fanns ännu inte vatten indraget i ”skolan” så det stod ett utedass utanför. Vi startade med 7 elever i hela skolan, klass 1-7. Jag började i klass 5, vi var två elever i klassen. Min syster började i 7:an, hon var ensam i sin klass. Vi satt alla i samma rum; vardagsrummet, men ibland fick några klasser sitta i sovrummet när vi hade olika ämnen.
I 5:an skulle vi börja läsa engelska för första gången, då fick vi gå hem och lyssna på en engelskkurs på radion.
Hur det var med maten minns jag inte, troligtvis fick vi gå hem och äta
Tyvärr finns det inga skolkort från den första skolan. Jag minns att det kom en resande fotograf som radade upp oss elever på bron till skolan och fotade oss. Vi var tillsagda att ha med oss pengar för korten den dagen och betala honom i förskott. Korten skulle komma med posten. Det kom aldrig några kort.
Skolan fylldes snabbt på med elever och när den nya skolan stod färdig var vi som mest ca 140 elever i klass 1-6. Enhetsskola (nioårig) hade då införts och klass 7-9 fick åka buss till Vuollerim.
Detta var nog en mycket unik skolform som jag bara minns som en jättespännande och rolig tid för oss barn. För våra föräldrar var det kanske inte lika roligt.

                                                                                                           Berit Fredriksson (Carlsson)


1992 gick det ett TV-program som hette ”7-9” där ingick ett avsnitt som hette ”Önskedrömmen”
Man fick skriva dit och önska sig något, som det sedan gjordes ett program om.
Programmet sändes på lördagar och programledare var Kattis Ahlström och Claes Åkesson.
Följande brev skrev jag till dem, tyvärr så fick jag inget svar.

Min önskedröm är att få hjälp med att hitta mina rötter i ett samhälle som inte längre finns.

Vid en älv i Norrbotten låg en gång ett samhälle. Samhället hette Messaure och låg vid Stora Luleälv, det hade ca 3000 fast boende innevånare samt ungefär lika många veckopendlare. Det var ett fullt modernt samhälle med två snabbköpsaffärer, sybehörsaffär, sportaffär, kyrka, skolor, sjukstuga, idrottsplatser, dam- och herrfriseringar, konditori, folkets hus med biograf och danssalong, bensinstation, bibliotek, polisstation mm mm. Ingenting saknades.
Samhället Messaure uppfördes 1957-1958 för att bygga ett kraftverk i Stora Luleälv.
När kraftverket var klart efter 6 år började folk flytta och 1980 var Messaure jämnat med marken. Det finns inte längre, ingenting finns kvar. Även kyrkan revs.
Där växte jag upp som sk. ”anläggarunge”. Där borde min ungdom och mina rötter finnas, men det finns bara skog där och en och annan rest efter husgrunder och skorstensmurar.
Vi ”anläggarungar” kan inte som andra människor komma tillbaka till vår barndoms gata och se våra barndomshem och minnas. 
Våra rötter kan vi endast hitta i våra kamrater som för 30 år sedan spreds över hela Sverige.
Vad blev det av barnen som växte upp i samhället som försvann?
Det finns ingen bitterhet i mina minnen, utan en känsla av en glad och lycklig uppväxt och en stark sammanhållning mellan oss barn.
1957 när min familj flyttade till Messaure fanns bara ett tiotal elever i grundskolan klass 1-7, vi satt alla i samma rum i ett litet hus som fick gälla som skola.
Så småningom fanns både en förskola och en låg- och mellanstadieskola med ca 140 elever.

Min önskedröm är att tillsammans med mina närmaste grannar och klasskamrater få gå runt på ”våran gata” och i minnet bygga upp det utplånade samhället Messaure. Det kan bli ett bra TV-program.

Hälsningar
Berit Fredriksson

Tyvärr fick jag ingen respons från TV för detta.



sidan uppdaterades 2016-04-13
Webbmaster & Design Berit Fredriksson ©
Tel: o63-754494   070-6719736